onsdag 4 september 2013

Att ha en hund med kronisk sjukdom.

Ser att det går längre tid mellan mina blogginlägg... Det retar mig lite, men jag har inget att blogga om! Och jag vägrar att lägga ut bilder på mat. Dessutom är ju detta en hundblogg vilket skulle innebära att de bilderna skulle visa Pelles allergifoder. Inte så spännande kanske.

Min träning med Pelle är obefintlig, vi klickar lite och spelar lite Nina Ottosson spel då och då. Långa promenader blir det inte heller eftersom han inte klarar att gå längre än 2 km, dvs ett varv runt byn.
Men vad gör hundfolk när deras hundar blir äldre? Oftast skaffar de sig nya hundmedlemmar i flocken. Vilket inte kommer att ske hos oss förrän Pelle vandrar över regnbågen. Har inte råd! Och Pelle har alltid varit själv med oss, och har dessutom värk då och då. Inte schysst att införskaffa en till plåga (den andra är ju människovalpen).

Fick kommentaren på brukshundklubben att jag inte syntes till, detta fastän jag haft kurser hela tiden. Det blir väl så när man inte tränar själv längre.
Ja, det ÄR tråkigt när man inte kan träna på samma sätt som man gjort innan. Måste hitta inspiration att träna på annat sätt. Verkligen en utmaning!

Pelles allergi är under kontroll, han har inte fått några nya furunkler (knutor mellan tårna) sedan operationerna, och det har läkt fint efter amputationerna av tårna (en tå på vardera framtass). Han går inte längre som på äggskal! Han står fortfarande på Atopica, men vi ger honom varannan dag nu istället för varje. Verkar fungera bra.

Var hos veterinären igår för att hämta ett recept, och en av djursjukvårdarna frågade efter Pelle, och sa att en mer positiv hund får man leta efter! Kan bara hålla med...

1 kommentar:

Anonym sa...

Kul att höra att han mår bra. Ja, vi tränar inte heller längre, bara lite och då korta stunder. Alltid sker på vovvens villkor. Är han lycklig, är jag också lycklig.
Kram från Barbara